Aurora tuffar fram genom Kielkanalen med Mattias bakom rodret, Olof sover efter att ha styrt de sista timmarna mot kanalinloppet i ihållande motvind och själv sitter jag för första gången i lugn och ro i ruffen och skriver resebrev.
När jag tänker tillbaka på de dagar som passerat är det med blandade känslor. Det har hänt mycket sedan avfärden, vi har redan fått ett par riktiga läxor och tankeställare och med facit i hand kan man fråga sig framför allt hur mentalt förberedda vi var på vad som kunde vänta efter avfärd.
Att ta farväl slet hjärtat och kraften ur oss alla tre tror jag, den sista vi hade kvar efter minst sagt häktiska förberedelser de sista månaderna. Vi lämnar så många vi älskar för så lång tid, jag hoppas det är värt det, vi saknar er redan så mycket.
Trötta och rödgråtna lämnade vi alltså Lomma hamn ovetande om att prövningarna bara hade börjat. Det var totalt vindstilla så vi startade motorn som kokade redan efter en halvtimma och där låg vi och drev med hamnen fortfarande inom synhåll fram till kvällen då vinden äntligen tilltog. Under tystnad började vi segla enligt vaktschemat längs den danska kusten. Först på lördagseftermiddagen kom vi oss för att laga en första varm måltid och med mätta magar och nyfunnen styrka bestämde vi oss för att ännu inte söka hamn trots att vinden vridit mot oss. Kulingvinden tilltog snabbt, liksom sjösjukan, och när vi något fumligt revade segel blev oförsiktigheten och orutinen för mycket. Den sandbank vi passerade över såg inte längre ut som när vårt gamla sjökort trycktes och med ett mjukt skrapande ljud satt vi stenhårt fast på botten.
Vi försökte allt för att komma loss men efter några timmar var krafterna slut. Vi vilade oroligt i två timmar och inväntade gryningsljuset medan vinden drev oss allt djupare in på fast mark. Först klockan fem nästföljande morgon blev vi lossdragna av en motorbåt.
Med sårad stolthet men ändå tacksamma över att ha klarat oss helskinnade styrde vi två timmar senare in i Gedzer hamn på Danmarks sydspets för att söka skydd för de tilltagande stormvindarna och diskutera vad som gått fel.
Moralen var minst sagt låg vid ankomsten till denna danska kobbe där vi förblev, bokstavligt talat inblåsta, i tre dagar. Dagar som användes till läkning både mentalt och fysiskt. Tusen småfel och irritationsmoment på båten åtgärdades, besättningen fick tid att tala igenom saker och ting, och vi fick äntligen möjlighet att sova igen förlorad sömn.
Torsdag morgon 04.30 lämnade vi Danmark för gott och seglade ivriga mot Tyskland och Kielkanalen i den mojnande och vridande vinden. Vi gjorde god fart fram till den tyska kusten sedan var det dags igen. Styv kuling och kryss, och vår båt är sannerligen ingen kryssare. De sista tjugo distansminuterna tog nästan tjugo timmar, men vi nådde i alla fall kanalen under morgontimmarna och etappen får ses som en klar uppryckning. Vakterna fungerade väl, liksom navigationen, sömnen, sjösjukan som hölls på avstånd, och båten som tycks klara vilka sjöar som helst galant. Har ni sett en and som guppar oberörd mellan vågorna så kan ni nog föreställa er vårt lilla fartyg på öppet vatten.
Nu glider vi alltså i lä genom kanalen och känner oss äntligen som slöa semesterseglare, jobbar på solbrännan och brottas med angenäma bekymmer som vilken kaka som passar sig bäst till kaffet. Vinden framöver är fortfarande tvärt emot oss, men vad gör det, just nu är livet gott och vinden hinner säkert vrida tills vi sätter segel igen.
/Micke (han som älskar Frida)
