Vi stannade några dagar i La Coruna, nog för att varva ner (läs smittas av den spanska lunken), besöka playan och suga på känslan att vi faktiskt kommit en bit på vägen. Jag har en känsla av att jag kommer tillbaka till Coruna någon gång, till staden på udden, med småstränder och hamnen skyddade i öster, playan med hela Atlanten utanför i väster och därimellan staden, brokig och livlig.
Lisabon däremot, som blev nästa stopp efter fyra dagar genom stiltje och dimma måste förutom titeln som Portugals huvudstad också benämnas som dess bakdel, skitig och illaluktande, förfallen, högtrafikerad och med dålig luft. Sorry, men en paradgata gör ingen Stad. Det var med lättnad vi kastade loss därifrån, trots att jag var magsjuk kändes havet som en mer lockande uppehållsort.
Och nu sitter vi här igen, med "Biscayakänslan", lagom stark nordlig vind, gassande sol och inte en båt i sikte. Vi hoppas sikta Kanarieöarna om fyra dagar. Jag hoppas de går fort förbi, jag längtar så efter att få besök. Kanske av min storebror, och helt säkert av min Frida!
Alla tre bönorna kommer ner och är det inte lite ironiskt, att resans absoluta höjdpunkt så här långt blir att få träffa dem vi vinkade farväl till på kajen? Men det stör mig inte, tvärt om, det gör mig lycklig.
/Micke
