Efter en kort sejour i stadens äldre delar tog vi oss ner till södern för att bättra på den nordiska svältföddheten på sol i den lilla lugna fiskebyn Mogan. Hettan var närmst komisk och våra försök till morgonlöpträning vid lunchtid räddades bara av att vi efter 600 höjdmeter i sterilt ökenliknande landskap och dallrande 35 grader kom fram till något liknande edens lustgårdar. Prunkande fruktplantager och doftande blomsterodlingar med utsikt över havet låg gömda bakom flertalet ”eintritt verboten” uppmaningar. Vi tror fortfarande att den lokala kokainkungens hacienda låg gömd i krokarna.
Bedövade av värmen tog vi oss upp i de svala (nattetid väldigt svala) bergen för att klippklättra och trekka längs de forna handelslederna i Tamadabas nationalpark. Klättringen på gamla höga, lodräta, hårda vulkankärnor var strålande men den ständiga närheten till vägar och bebyggelse på den överbefolkade lilla ön förtog något av vildmarkskänslan under vandrandet. På väg till nationalnaturmonumentet Roque Nublo fick vi lift på taket av en brandbil, blev trots det (eller just därför) stoppade av polisen och lyckades inte förstå vad som var problemet innan den lokale överkuckun i en fet merca kom och översatte att vi genast var tvungna att slå läger på grund av den sena timmen. Ordnung muss sein.
Vi gav upp ödemarken och liftade (det enligt oss optimala sättet att ta sig runt Kanarieöarna) till Pozo Isquierdo istället. Detta för surfare och vindkraftsympatisörer berömda blåshål besöktes samtidigt även av världscupen i freestyle och vågvindsurfing. Målbilden var klar och vi skaffade oss rejält med kallsupar och blåsor i händerna under våra egna försök.
Nu har tyvärr min älskade åkt hem till lapphel*#tet och sina medicinstudier, efterlämnande ett vakuumliknande tomrum och mig helt apatiskt innan jag kunde börja reparera båten igen (täta bränsleläckor, fixa vindroder (som vi ännu inte fått att fungera, men hoppet..) förbättra radioantennen, laga segel, limma ihop gummibåten osv. i all oändlighet som vanligt). Jag hoppas dock att det är sant som de säger att jorden är rund, i sa fall kan vi inte komma så enormt långt ifrån varandra trots allt.
Tack till Jonas på QTre i Pozo (www.qutre.com) som sponsrade mig (eller oss, om jag lyckas få Piff och Puff och förstå tjusningen med riktiga sporter och sluta sparka på en uppblåst grisbuk) med en halv vindsurfingutrustning och till Carloz som lärt mig använda den.
Veckans lästips: Allahs döttrar (Nine Parts of Desire) av Geraldine Brooks, ”en mångfacetterad och djuplodande granskning av Islam förr och nu sett ur ett kvinnoperspektiv”, samt Berglin, som alltid. Lättar upp när man är nere.
Jag tycker för övrigt som Nortons rollfigur i American History X (decenniets filmtips när jag ändå av någon anledning är inne på rekommendationer) att det inte finns någon anledning att säga något själv när någon annan redan har sagt det bättre. Jag hoppas därför att upphovskvinnan till nedanstående citat inte tar illa upp.
”Nu är det bara att bryta ihop och gå vidare.”
Vi påbörjar korsandet av Atlanten inom några dagar.
/Olof
