Vissa små saker förgyller dagarna, god fiskelycka, besök av delfinflockar och även av havets kungar, vi såg nämligen späckhuggare igår. Annat suddar lätt ut guldkanten, revor i segel och sjösjuka till exempel. Jag tror visst jag glömde sjöbenen på kajen i Las Palmas. Men det är åtminstone på uppåtgående, jag både lagade och åt middagen igår.
Precis som jag befarade är nog den inre resan den som känns mest så här långt, vad ska man göra mer än att försöka döva sin längtan att ta sig för något. Jag skulle betala dyrt för en promenad just nu, får väl vila en stund istället. Man får försöka tänka på det härliga som varit, på när Frida och Emma var här och hälsade på oss. Det känns nästan som i en dröm, men minnena är minst sagt verkliga. Så många nya skratt och samtal att bära med sig, jag ska hålla kvar dem länge, ända tills i vår då vi ses igen. Fridas besök bekräftade återigen vad jag egentligen redan visste, det här är inte min värld, mitt riktiga liv finns hos henne. Jag är på utflykt i vida världen, inte på jakt efter något jag saknar.
Tänkte avslutningsvis ta tillfället i akt att reda ut lite av de rykten och oklarheter som cirkulerat i gästboken om resans fortskridande. Att det så att säga finns lite olika visioner ombord tycks inte ha undgått någon så jag lämnar det därhän och ovärderat, håller mig till vad vi beslutat. Allt fortsätter som planerat, varken Al Pachino eller Roger Moore kommer trots visat intresse att upptas i besättningen den närmsta framtiden. Däremot kommer det att hända saker i vår. Om allt klaffar så kommer vi att splittras upp i April någonstans i närheten av Fiji. Mattias planerar att avsluta sin segling, varva ner en tid i Indonesien och återse sin Emma, Olof tar båten till Nya Guinea för att klättra, medan jag själv tänker återse Frida och Familjen i Thailand, dricka goda drinkar och därefter bege mig hemmåt. Kul med lite omrörning i grytan va?! Det blir nog så bra så...
Vi saknar er därhemma,
hörs snart.
/Micke
