Jäklar vad häftigt det var att se land igen, nästan lite skräckblandad förtjusning när bergen hotfullt tornade upp sig högt ovanför horisonten. Vi kastade i ankaret, korkade upp skumpan och somnade en timma senare som barn, lyckliga över att för första gången på en månad slippa gå upp till sin vakt vid rodret. Morgonen därpå var spektakulär, varmt regn, byn som vaknade till liv längst in i viken och så ön, Tobago är dramatiskt, bergigt och brant, kantat av korallrev och stränder och totalt täckt av regnskog från topp till tå. Befolkningen är slavättlingar, livsstilen minst sagt layed back, cruisingbilarna är hottade japanska bilar med några år på nacken och musiken är reggae i dess renaste form.
Nu har vi verkligen kommit någonstans, saker och ting börjar bli vad jag fantiserat om innan vi lämnade Sverige, lugnet, havet och nya intryck. Jag sammanfattar det hela på göteborgst vis: Gött! Vi har hittils hunnit med snorkling (mest Micke och Mattias), två dyk (sköldpaddor, stora humrar, muränor och ett par välvuxna baracudor var det bästa som siktades), besök i huvudstaden (Bussturen dit kan liknas bäst vid en bergodalbana), vandringsturer, camping (Olof som av en förbipasserande turistgrupp döptes till Indy Jones, ja du vet hatten Petra), avnjutit ett lokalderby i fotboll och umgåtts en del med de andra seglarna i viken (ca tio båtar).
Ön har givetvis nackdelar också, det är svindyrt att ringa till Sverige :( ,för brant för en normal löprunda (jäklar vare går uppför) och inte helt lätt att hitta någon som svetsar vare sig sprickor i push pit eller syr segel (Vi har dock hittat en tapetserare beredd att göra ett försök).
Allt är bara bra med oss, läget i Svedala har bekymrat mig mer den sista tiden. Den där regniga sommaren verkar ha övergått i en tung höst. Bit ihop, ni finns i våra tankar...
vi hörs snart,
/Micke
