Hur som helst, San Blas, vilken underbar liten klick på världskartan. Svårt att förstå att det ligger så nära inpå trash-staden Colon vid Panamakanalens inlopp, där vi befinner oss i skrivande stund. Nej, San Blas var något annat, rofyllt, tillbakalutat och välbevarat. Första anhalt för inklarering var Obaldia vid gränsen mellan Panama och Colombia. Ett rätt charmigt ställe trots all militär. Knarkkungar, gerillasoldater och annat löst folk var allt annat än välkomna över gränsen. Det var lite vietnamfilmskaraktär faktiskt.
Därifrån bar det av mot Isla del Pino och byn Tupak. Som vanligt nu för tiden med släckta lanternor, dumt att dra påkalla uppmärksamhet längs den sydamerikanska kusten. Alla (utom vi) vet ju folk som blivit piratade, men det säger nog mer om seglare än pirater. Frågan är om inte seglare står för mest skitprat och ryktesspridning på hela planeten blå.
Vi mötte som vanligt inga pirater men väl Karibiens urbefolkning, Kunas. Byn Tupak var underbar med sina bambuhyddor, träkanoter och egen hövding. Det är svårt att med några korta rader göra en kultur rättvisa som är så olik vår, men det var varma, glada och harmoniska människor, därom råder ingen tvivel. Att kokosnötter var ett accepterat betalningsmedel kanske ger en fingervisning om att saker inte var helt lika det vi är vana med.
Tiden drev oss till slut vidare mot Panamakanalen (när jag går i pension om 42år får det vara sluthastat), men ett stopp till hann vi med. Ett dygns relaxa på de obebodda kokosöarna blev det innan vi lade loss för sista gången i Atlanten. För tillfället pågår förberedelserna för fullt inför kanalpassagen och på söndag smäller det. Håll tummarna för oss när vi trängs med de stora båtarna.
So long
/Micke
