2004-11-25 Brothers in Arms

Som liten fick jag någon gång höra att inuiterna har över 20 ord för snö. Jag blev mäkta imponerad. Själv kunde jag då komma på två, nysnö och blötsnö och senare i livet, när skidåkning blivit min stora passion, la jag till pudersnö på listan. Sedan tog det stopp. Inte förrän häromdagen, när vi satt och filosoferade över en vattendränkt tallrik soppa i det eviga strilandet, reflekterade jag över andra svenska nederbördssynonymer. Varianter av regn. Efter att ha klurat en stund kom den tragiska sanningen upp för oss. Vi har över 20 ord för regn i svenska språket. 23 är vi närmare bestämt uppe i ombord hittills. Duggregn, störtregn, regna småspik, tja försök själv. Och vi pratar inte om några dialektala avarter här. Vi snackar fetstil i SAOL. Jag betvivlar att sydligare folkslag har samma vokabulär och undrar i mitt stilla sinne som min far: vad gjorde våra förfäder för gräsligt hemskt som blev förvisade norr om Alperna? Han, min väna mor och lilla syster yster kommer hursomhelst till Galapagos och hälsar på om några dagar. Jag, som i och för sig tenderar att ständigt lägga min världs- och tidsuppfattning i prokrustesbädd, lovade raskt att vi skulle vara där innan utgången av november. Jag hoppas att det på grund av den aldrig sinande och dessutom kraftiga motvinden inte var ett löfte som blev en förhoppning som blev en målsättning som blev en utopi som blev en önskedröm som blev en illusion som blev en chimär som blev ingenting enligt vissa (fill in the blank efter tycke och smak) politiska manifest. För att hjälpa ödet på traven valde vi förrgår att börja stötta med järngenuan de resterande 300 distansen. Ödet ville annorlunda. Först hände ingenting när vi tryckte på startknappen varpå Micke glatt klev ner i motorrummet med sin lilla ellåda och mottot ”snabbt kopplat hälften brunnet”. Startmotorn spann därefter som en katt men från Volvon hördes inte ett ljud. Min tur att kliva ner och leta efter något som såg trasigt ut. Lösa motordelar försvann i höga kastparabler. Saltvatten försvann ur luftrenaren. GPSen försvann i en våg. Humöret var sedan länge försvunnet. Till slut återstod bara att med en dåres enfald och ursinne veva runt motorn med handstartern varv efter varv och som i själva definitionen på galenskap göra samma sak igen och igen medan man väntar sig ett annat resultat. Naturligtvis hjälpte det och med ett kvidande gnissel började vi röra oss framåt på rätt kurs i ett moln av svarta avgaser och med vatten som vanligt läckande i en konstant syndaflod från propelleraxeln, ankarboxen och andra ännu oidentifierade ställen. Vi konstaterar att det här är en båt som långsamt sjunker. Om man betraktar Aurora som en fartygsisotop är halveringstiden nog bara några år. Den 26 november kl XX lokal tid bröt emellertid vår nedtyngda för nollatituden. Micke var måttligt imponerad men jag och Mattias öppnade vördnadsfullt en medhavd VSOP och firade med kung Neptun som vittne att vi för första gången korsat ekvatorn. Med Dire Straits i hörlurarna (hur kan jag ha undgått att upptäcka dem i hela mitt liv?) styr vi vidare med fullmånen i ryggen och det är med högt ställda förväntningar vi beräknar se Galapagos karga kust i morgon. /Olof