Dit kom vi seglande en sommardag i januari, jo det är ju faktiskt sommar på södra halvklotet nu, slängde i vårt ankare och tog oss iland. Efter en high five och en öm kyss mot landbacken kunde vi ännu en gång lägga en lång segling till historien. Nitton dygn blev det tillslut från Galapagos till Påskön. En annorlunda segling, dels för att den inte var planerad från början, Påskön dök upp som en joker mest för att dela Stilla havet i två etapper, men också för att Mattias inte var med, han var fortfarande kvar i Ecuador efter operationen.
En brakmiddag senare, efter en ofrivillig natt på hotell (vi vågade inte paddla tillbaka ut till båten mitt i natten pga. strömmen) och en mindre dispyt om lotspriset med de lokala fiskarna låg vi äntligen stadigt förtöjda i den lilla hamnen Hanga Piko. Efter tjugo dagar tillsammans tog vi beslutet att spendera nästkommande dygn på varsitt håll. Olof hyrde motorcykel och jag en cykel utan motor för att "göra ön" i stillhet. Medan Mr. O. for runt som en skottspoling i alla väderstreck, trampade jag runt i höglandet så långt från vägar och människor jag kunde komma. Det blev ett härligt dygn, som Viagra för själen, med övernattning i en vulkankrater och stengubbar och kringströvande hästar som mesta sällskap.
Sedan var det dags för reunion, på kvällen kom Mattias gående gatan ner och såg mest ut som vanligt, förutom den efter operationen lätt haltande gången i bästa Zeb Macahan-stil förståss. Det blev en pava vin och varsin cigarr för att fira innan vi stupade i säng för att vara utvilade inför de kommande tentamina, som förhoppningsvis gick vägen.
En tur till runt ön hann vi med innan det var dags att hissa segel igen, på fyrhjuling och enduro gav sig uthyrarnas skräck nummer ett, två och tre ut i obygden denna gång. Historiens vingslag blir inte lika magiska när man reser runt på 250cc fartvidunder, men det är jäkligt kul. Jag tror att min morbror Peter skulle gilla Påskön, som gjort för att köra MC och cykla MTB.
Men som vanligt har det roliga en ände, nu skumpar vi åter över världshav i badbaljan, denna gång mot den polynesiska övärlden, Gambieröarna till att börja med och sedermera och för min del slutligen Tahiti. Men den här långseglingen känns annorlunda, det blir min sista och jag kan inte förneka att det känns som att jag är på väg att segla hemåt, trots att kartan påstår motsatsen. Kan heller inte hjälpa att jag börjat få det där pirret inför stundande återseenden i magen. Jag vet att det nästan är två månader kvar, men ändå, att det pirrar kanske skvallrar en del om hur mycket jag har att komma hem till.
Simma lugnt and don´t try this at home kids
/Micke
