2005-02-15 I Cooks kölvatten

Franska Polynesiens yttersta utpost ligger bakom oss. Gambieröarna går till minnet som en trevlig bekantskap. Angöringen var värre. Efter vad som senare visade sig vara en totalt onödig 30 distans lång rundsegling av den lilla arkipelagens ringrev (inga sjökort som vanligt..) valde masten att ge upp efter lång och trogen tjänst. Vantspridaren var less och rigghaveriet var ett faktum. Turen i oturen stod oss dock även denna gången bi och det hela hände just när vi tog ner seglen. Allt som borde stå upp var därför fortfarande vertikalt efteråt och reparationerna kunde begränsas till en svetsfog, nya bultar och några popnitar som Mattias på bekostnad av sitt ena långfinger till slut fick dit. Starkt. Ögruppen är formellt annekterade av Frankrike och det var med viss förvåning vi såg die Bundesfahne (ni vet den gamla, med der Adler i mitten) vaja högst på stranden. Förklaringen fanns i Fritz, en pensionerad tysk främlingslegionär som av oklara skäl valt att spendera de senaste 30 åren i Polynesien. Han drack möjligen för mycket öl och tyckte kanske lite för bra om sin egen preussiska stämma men hade också tvättmaskin, kontakter med ägaren till öns TIG-svets, en bil och fruktplantager bakom huset. Heder åt honom. Bilparken på kobben var även den överraskande. En aldrig sinande parad av blänkande SUV:ar med en enligt mig härlig övervikt mot Land Rover rullade på öns 25 kilometer långa grusväg. Paraboler stod överallt och stora tv apparater med DVD-spelare som inte skulle skämmas i någons hem surrade i bakgrunden. Dessutom kostade en vanlig usel hamburgare en styv hundralapp. Export av världens dyraste pärlor, de polynesiska svarta, håller uppe levnadsstandarden och driver på den ekonomiska utvecklingen även på denna del av jorden. Heja frihandeln. Vi fattiga svenskar fick roa oss med gratis och själsliga nöjen. Två högmässor besöktes i den rejäla katedral (sic) av korallblock som uppförts under kolonialeran för att frambringa lite katolsk sedlighet i den dansande urbefolkningen. Dessutom besteg vi den 500 meter höga toppen på ön några gånger. Var och en på sitt eget sätt. Jag som lider av dopaminbrist via en led som tog mig upp men inte ner till övrigas lika delar munterhet (katten Sundström fastnade i trädet) och frustration (vår lina till livbojen blev hängande på klippan några dagar). En hel del frosseri hann vi också med. Bristen på besökare har gjort att ingen kommit på idén att ta betalt för frukt varför vi kunde släpa hem rejäla bananstockar och påsar med mango, papaya, kokosnötter, granatäpplen, avokados, grapefrukt och citron till båten. Vi håller med andra ord skörbjuggen stången. I kikaren har vi nu atollen Anaa. Arketypen för en söderhavsö. Inget tjafs, bara ett korallrev, vit sand och några kokospalmer. Och möjligen en låda med en ilandfluten ACME jordfräs. /De tre musketörerna, med Olof framför tangentbordet