Imorgon sitter jag på lastbåten Veanue på väg bort från Bora Bora, där vi i skrivande stund ligger ankrade, och på väg tillbaka till Tahiti, dit vi nyss hade anlänt när Mattias skrev det förra resebrevet. Kanske är det lika bra att ta vid där han slutade.
Dagarna gick efter att vi ankrat upp längs boulevarden i Papete. Vi njöt av en stads utbud för första gången sedan Panama City, utforskade Tahiti genom att lifta ett varv eller två runt ön, tog en sväng till grannön där jag hade turen att få se magdans för första gången och hann även med att skaffa oss en liten magsjukeepidemi ombord innan timman var slagen och det hade blivit dags för Mattias att bege sig till flygplatsen och ta emot gästande storebrorsan Andreas.
Vår nyanlända gäst var i brinnande behov av avkopplande söderhavsöar efter avslutat exjobb och några veckors resande med vildhavren Emma och Lisa i Nya Zeeland. Sagt och gjort, vi klämde (ännu) en burgare på Boulevarden, en välkomstdrink i båten och hissade därefter segel mot grannön Murea.
I gryningsljuset föll ankaret i Cooks bay (Kn Cook som skrev hem om hur fredliga urinnevånarna var innan de stoppade honom i stuvningen här i krokarna någonstans). Det blev en lugn dag för kropp och själ. Kropp mestadels för mig som försvann in i dimman efter att som sista man ha insjuknat i den Olofianska magsjukan. Någon gång under den efterföljande natten lättade de övriga tre ankar och Aurora fortsatte mot Bora Bora.
Seglatsen inleddes för motor i totalt stiltje, men fortsatte under nästföljande dag i lätt bris som utnyttjades till spinnakersegling (andra någonsin och får tillskrivas Andreas som bidragit med frisk entusiasm i långseglarlunken) och avslutades i frisk vind med mig vid rodret, lite lagom nostaligisk över att det var för sista gången.
På vägen in genom revet mötte vi för övrigt den tidigare nämnda lastbåten Veanue, vars rorsman inte inte såg oss och var på vippen att se till att det blev den sista seglatsen även för övriga i besättningen.
Efter att hjärtat lämnat halsgropen och ersatts av en glass iland började den Boraborianska vistelsen i full glans. Vi träffade långseglande Ricky med gäster från Gävle som vi sedemera har dinerat och umgåtts en del med och har även efter goda tipps från en lokal seglare och tillika fotograf dykt med Citronhaj, otaliga Revhajar och Manta, en och annan japansk lyxturist och deras lätt överspända franska turledare.
Bora Bora har sannerligen levt upp till benämningen paradisö och har liksom Galapagos och Påskön visat att det går att bevara charmen trots turismen så att säga. Det känns bra att det sista stoppet blivit så lyckat, att få lämna skutan när stämningen är på topp och tryggt i händerna på mina två vid det här laget garvade långseglarpolare och flerfaldigt atlantmeriterade Andreas. Jag håller tummarna för god segling och många erövringar framöver. Må Mammas lyckovätte vaka över er.
"..and so I will go there, back where I belong."
Over and out
/Micke
