2005-03-23 How’s it going mate

Vi anlände Rarotonga den 20:e mars sex timmar innan solen gick ner och två dagar senare än beräknat… Ja, ur led är tiden… Ni anar inte hur skönt det var att på VHF:en höra en ljuv engelsk stämma vänligt välkomna oss till Rarotonga och hur rätt det kändes att vi nu lämnat ett dyrt och ganska otrevligt Franska Polynesien för det tillbaka lutade och vänliga Södra Cook öarna. Befolkningen är mycket vänlig och pratar en skön engelska som ibland kan vara lite lurig att förstå, som George, kapten på en storvilt fiskebåt som bara tittade förbi för att önska oss välkomna och ge Andreas lift till en bensinstation för att köpa ett par kalla Heiniken. (På en söndag då alkoholförsäljning är förbjuden… Men George kände någon som kände någon…) Dagarna har annars varit mycket händelserika där vi den andra dagen hyrde skotrar och bar oss ut på dagens stora äventyr, Rarotonga runt. Vi förstod inte varför det specifikt stod på kontraktet att man inte fick köra på stranden… Det som är så roligt, det stod även att man inte fick gasa för fullt… Vem har hittat på alla dessa konstiga regler? Vi gjorde inte som det stod i kontraktet och den enda regeln vi följde slaviskt var att köra på vänster sida av vägen vilket resulterade i att dagen blev en riktig kanondag med skogskörning, strandkörning, flodkörning med mera. Inte heller gårdagen behövde vi ha tråkigt och efter en lugn förmiddag begav vi oss ut för att med hjälp av apostlahästarna korsa ön, en promenad på ungefär en mil och cirka 400 höjdmeter. Vi gav oss av på eftermiddagen för att för första gången inte gå när det som varmast mitt på dagen. Det blev en härlig promenad och när vi nått ledens högsta punkt var det tyvärr en hög topp i vägen som mina två kumpaner bara var tvungna att klättra upp på, en sjukdom som enligt utsago beror på dopamin brist. Nackdelen med att gå på eftermiddagen är att solen går ner på kvällen och det blir mörkt, så även i detta fall… Den härliga ”hiken” avslutade med 1 ½ timmes gång i mörker med mig som tracker och jag var ganska övertygad att vi gick på stigen största delen av tiden… De två som gick bakom mig var inte riktigt lika övertygade men vi kom lyckligt ner, alla nöjda med vår bedrift att genomföra en knappt tre timmars hike (för lönfeta amerikaner) på nätta fem timmar. Kvällen avslutades på vårt favorit restaurang som har öppet 24 timmar om dygnet och som förmodligen serverar världens godaste ”deep fried chicken” Idag är Andreas sista dag på båten och det skall vi fira med att lyfta upp båten för att en gång för alla laga den läckande propelleraxeln som varit ett gissel ända sedan den dag vi lämnade Gedser i Danmark för snart nio månader sedan. Därefter kastar vi loss för min sista långsegling och slutspurt inför mitt efterlängtade återseende med min Emma. Cheers mate/ Mattias, NZ-bro och Södertälje-kaptenen