2005-05-18 I väntans tider

Cairns har visat sig bli en betydligt längre bekantskap än vad vi först planerade. Från de planerade dryga två dagarna i land har nu två dryga veckor förflutit i väntan på att deverse mekaniska problem ska lösa sig. Humöret har pendlat mellan hopp och förtvivlan medan tid och pengar runnit iväg i rask takt. Som vanligt lyckas jag med den bedriften inte bara för egen del utan även för andras, jag är som vanligt min tålmodiga far ett stort tack skyldig för diverse insatser. Om motorn någonsin kommer att starta igen är i dagsläget mycket oklart, vi ger det ett försök till innan vi sänker Volvon i hamnbassängen. Men heck, Aurora är en segelbåt trots allt, målet är att komma till Nya Guinea och dit ska vi nog ta oss på ett eller annat sätt, förr eller senare. I väntan på logistiska och logiska lösningar har vi spenderat tiden med att ta oss långt ut i både Queenslands ökenlikande ödemark och regnskogen längs kusten, kvadda en bil, titta på två krokodiler, tre koalor och en massa kängrur, cyklat en rejäl bit, klättra i ett uttorkat vattenfall och hänga runt i Carins med dess lite speciella ryggsäcksresenärskultur. Backpacking för mig har fram tills nu varit synonymt med bohemiska oorganisaerade resor lite brevid den upptrampade stigen, på liten eller obefintlig budget, långt från den stora resekommersen, fyrfärgsbroschyrer och all inclusive. Ett lätt avvikande resande kännetecknat av stor spontanitet, nudlar tillagade på spritkök, ströjobb när pengarna är slut och övernattningar i tält, på busstationer eller hos tillfälliga lokala bekantskaper. I Cairns förlorar man snabbt alla sådana romantiska illusioner. Här är backpackers en miljonindustri: Backpackers club resort, backpackerbiluthyrning, backpacker cruises, backpackerrestauranger, backpackerarbetsförmedling, backpackerflygresor och enorma mängder med guidade backpackerturer till alla ställen man måste se, med priser som får en fattig långseglare att se i kors. Det är i ärlighetens namn en stor utmaning att göra något utan att ta del i ett resepaket och som manlig 24 åring i jeans känner man sig hopplöst fel men ändå på något sätt som hemma bland alla klonade svenska vi-har-slutat-nian-backpackertjejgäng med dialekt från de norra förorterna som hänger på backpackerinternetcafeer och skriver i resedagboken.com med lågt skurna khakibyxor, tighta surftoppar, rosa flip flops, väteperoxid i håret och henna- eller äkta tatueringar i korsryggen, pärlor i håret och 130 liters ryggsäckar designade för att bestiga berg i Himalaya med. Det kanske börjar bli dags att sluta flumma runt, kamma sig och skaffa ett jobb för att bli riktigt unik. Konkurrensen med att försöka vara fri äventyrare är snart högre än på Morgan&Stanley. /Olof vid pennan & Martin