- "Oj, det här verkar ju vara en riktigt stor gruva", utbrister Olof då han upptäcker 10 splitternya tugboats som ligger förtöjda vid kajen, och lastplatser för flera stora tankers och lastfartyg som här dagligen avlöser varandra fraktandes kopparmalm, till en Martin, som med snabbt stigande blodtryck upplyser honom om att det var ett faktum han under snart ett års tid försökt kommunicera, då Olof helt enkelt rekommenderat att vi "gå runt" den där gruvan för att ta oss till bergen.

Vi sitter nu där vi sitter, för ankar 500m från själva hamnen, med strikta förhållningsorder om att varken lämna gruvan eller interagera med lokalbefolkningen, i väntan på att immigrationsverket (ägs i princip av gruvan) skall bestämma sig för om de vill släppa iland de två stora och ståtliga utlänningarna som utan varken visum eller cruising permits landat i denna högst privata hamn. Vår motor har dock gått sönder, och då vi hävdat nödhamn på vår väg mellan Cairns och Darwin, efter att med blytyngder ha säkt våra sjökort över Nya Guianska kusten i hamninloppet, och bett om tid till att skaffa reservdelar för att kunna laga den, är vi hoppfulla om att något skall gå att ordna. Hur vi dock skall få våra skidor och klätterutrustning, obemärkt genom hamnen och gruvan samt genom staden Timika utan att väcka uppmärksamhet hos varken Freeport Security, Freeport Intelligence, Indonesiska Armen eller Army Intelligence är ännu oklart. Men vi är i alla fall här, och får ta dagarna som de kommer, med ena foten framför den andra, ett steg i taget.

Det går dock ingen nöd på oss, och vårt välkommnande har varit betydligt vänligare än vad vi vågat hoppas på. Vi verkar vara det mest intressanta som hänt här borta den senaste tiden, och båtarna med säkerhetstrupper och marinpersonal som besöker oss, avlöser stadigt varandra. Alla vill komma ombord och ojjar sig över hur man kan bo på en så liten båt, och färdas utan motor, som dessutom bara var en, och med endast 2 cylindrar istället för 4. Båtar har kommit ut med middagspaket åt oss så att vi ej skall svälta, och igår fick vi till och med stiga iland, samt med eskort under en timme sträcka på benen och handla förnödenheter i den lokala av gruvan drivna matbutiken. Det blev lite rostbröd, ett paket pringles, lite caffe och 3 chokladkakor.

Överseglingen från Cairns var relativt odramatisk. De första 3 dagarna följde vi den australiensiska kusten med dess inbjudande vita sandstränder, längst the Cape York Peninsula. Då vi höll oss innanför revet blev det en relativt snäll inledningen till långsegling för Martin. Det första dygnets sjösjuka övergick till postafenbaksmälla och den sedvanliga segheten och seglarkoman. Distanser avverkas, timmar blir till dagar och dagar till veckor. Inte mycket blir gjort. Vi försöker hålla igång med träningen ombord, brottas med att få internet att fungera, lagar kulinariska läckerheter av konserver till middag och har videokväll på fredag. Olof sover. Det är något han gör med stor bravur, samt ofta, länge och väl. Det går långsamt, trots Olofs (när han är vaken) garantier om motsatsen. 5 knop är dock på inga sätt en räcerhastighet, och fingrarna räcker inte till när jag skall räkna upp bättre och mer intressanta sätt att färdas på. Saker går sönder. Det kostar pengar. Olof tar sig en tupplur. Vi korsade Torres Strait med ordentlig medström och vind, och snittade enligt GPSen bitvis 9,7 knop. Det fick nästan till och med serial whinern Martin att dra på mungiporna. Det är varmt, fuktigt, mögligt och att tvätta sig i saltvatten förkortar drastiskt känslan av fräschhet. Allting rostar. Stainless är bara en bluff, då japanska mästerkocksknivar ramlar sönder efter bara ett par dagar. Än värre saker händer med våra oförstörbara karbinhakar, quickdraws, cams och kilar, inköpta för en mindre förmögenhet och bärandes ansvaret för våra liv, som numera sakteligen rostar bort i förpiken.

Med andra ord, vi gillar läget, skulle inte vilja vara någon annan stans och inväntar med spänning vad morgondagen har att erbjuda.

/Martin vid tangentbordet, Olof snarkandes i bakgrunden