Planen i stort var att ta sig till det förbjudna området med båt, skylla på vår trasiga motor som ursäkt att få stanna i hamnen i väntan på reservdelar, muta oss till någon sorts tillstånd att få ta oss till den spärrade staden Timika och på något sätt till slut smuggla oss och klätterutrustning till det tänkta baslägret i den hårt bevakade guld- och koppargruvan norr om staden. Inte mycket till plan kanske, men det handlar bara om att vara tillräckligt mycket optimist för att övertyga sig själv.

Genomförandet gick som det gick. Vi ordnade tillstånd att ankra i (den enda) hamnen på södra Papua och lyckades efter en veckas förhandlingar muta immigrationschefen så att vi kunde åka in till staden. Vi fick även fram klätterutrustningen till vårt hotell genom att frakta den på gruvarbetarbussen genom de rigorösa säkerhetskontrollerna mellan hamnen och staden. Därefter tog det stopp. Vi arbetade i en vecka intensivt med att ordna en helikopter som kunde flyga oss till foten av berget (gick bra, men krävde tillstånd vi saknade), muta militären att flyga in oss (gick mindre bra, läs: direkt dåligt..), få tillstånd att åka genom gruvan till berget (omöjligt, stenhårt bevakat av polis, militär och säkerhetsvakter, bara specialfordon tillåts köra på den enda vägen och passagerarna kontrolleras tre gånger på olika checkpoints), och att få åka med ett missionsflygplan till någon grannby från vilken vi skulle kunna vandra in (gick bra men krävde återigen papper vi inte hade).

Eftersom vi lovat våra mödrar att använda huvudet undvek vi att göra något direkt olagligt och Martin lyckades lyckligtvis stoppa Olofs planer på att kötta genom 10 mil djungel till fots, något som med facit i hand hade varit en utomordentligt dålig idé. Istället vandrade vi i en gråzon mellan mutor, mörkande av våra avsikter, utspelande av olika instanser mot varandra, lämpligt undanhållande av information och plantering av medvetna missförstånd med tanken att det trots allt inte är ett brott att vara dum i huvudet. Det gav oss kanske några (ytterligare) saker att gå igenom när vi väl står där framför pärleporten men heck, vem har inte det?

Våra ambitioner att inte explicit bryta några lagar för att kunna använda dem till vår fördel ifall vi skulle åka fast visade sig dock vara av ringa värde då de Indonesiska myndigheterna inte har någon överdriven respekt för juridiska, mänskliga eller andra rättigheter. Vi upplevde i kontakt med olika departement en tragiskt nivå av godtycke, uppdiktade paragrafer som passade för stunden, allmänt ad hoc tänkande och ignorans från speciellt den så kallade polisens sida. Högerhanden visste aldrig vad vänsterhanden gjorde och den vanligaste lösningen tycktes (analogt med den svenska sjukvårdsapparaten) vara att sopa saker under mattan och låta det gå en vecka för att se om problemet försvinner av sig självt.

Freeport Intelligence (informationsdivisionen från företaget som äger gruvan som kontrollerar polis, militär, tull och immigration) låg oss hela tiden tätt i hälarna. Vi märkte att de kartlade våra rörelser och började förhöra alla vi pratade med. Stämningen hårdnade, polischefen (som under sammanlagt 20 timmar frivilliga och ofrivilliga besök inte bemödat oss med ens ögonkontakt) beslöt tvärt att vi skulle vara ute ur landet inom 48 timmar för att undvika att bli inspärrade. Vi var kända ansikten i området. Det började bli dags att dra sig ur.

Att lämna stället var dock nästan lika svårt som att komma in. Immigrationen vägrade att ge oss våra beslagtagna pass, skämtet till polis började söka igenom vår packning och vi fann oss plötsligt vara under formell arrest, på oklara grunder som allt annat men med god bevakning. Situationen var ett tag riktigt otrevlig och den korpulente polischefen började med ens brottas med Martin som skyddade vår kamera. Olof fegade ur och gick emellan vilket visserligen räddade polischefen från en (välförtjänt) obehaglig överraskning men också fick till följd att vi förlorade nästan alla våra bilder, därav den illustrativa bristen i denna uppdatering. Till slut var närmare 20 uniformsprydda personer från olika instanser närvarande, samtliga allt mer upprörda och kacklande. Först när högsta hönset, en kille från ”government relations” på Freeport, uppenbarades lugnade tjänstemännen ner sig. Vi fick våra pass och kunde under eskort av en karavan med fyra bilar innehållande polis, militär, freeport intelligence, hamnmyndigheten och säkerhetsvakter via en natt i husarrest föras till båten som bogserades ut på öppet vatten under överseende av tull, polis, kustbevakning och oidentifierade små killar med automatvapen. Det är fortfarande oklart om de någonsin insåg varför vi var där, de förstod aldrig vad skidorna, stegjärnen och isskruvarna de hittade var för något, men vi var ett nog störande moment för att de ville bli av med oss till varje pris.

Projektet var ett skott från höften. Vi missade men känner ändå att vi gått above and beyond the call of duty för klättrare. Vi har lärt oss mycket, inte minst om Indonesisk kultur och effektivitet, eller avsaknaden av desamma, och vi har knutit användbara kontakter inför vår återkomst till Puncak Jaya. Området kan omöjligtvis vara stängt för evigt.

I och med att vi nu seglar mot Darwin, slutdestination för seglingen sedan en tid tillbaka, har vårt nya projekt startat: vinterbestigning av Mt. Kosciusko, den Australiensiska kontinentens högsta berg och en av ”Seven Summits” topparna enligt det ursprungliga sättet att räkna. Vi hoppas sikta vänligt sinnat land om sex dagar.

/Olof och Martin